Saknad
Ja det känner jag välldigt mycket just nu.
Saknad för mycket.
Min hemstad, sambon som jobbar på annan ort och pendlar. Känns som man inte träffas ofta och när han väl kommer hem är han trött vilket är förståligt så han är inte så social.
Saknaden av mitt gamla självsäkra jag. Den jag var innan jag träffade sambon.
Det är mycket saknad just nu. Och allt hänger ihop det har jag förstått.
Att jag saknar min hemstad som säkert många inte förstår hur jag kan göra är för där har jag min familj/släkt. Alla syskon och deras familjer, båda mina föräldrar, morfar som inte blir yngre och andra släktingar, vissa bekanta. Känns som det socialalivet skulle vara bättre där. Och just det där att jag känner/vet folk där och därför skulle vara lite lättare att få ett jobb. För mycket är ju att känner man någon på ett företag är det lättare. Och här nere växer ju inte jobben på träd precis. Pendlar man till nån annan stad blir det ju ändå inte att man lär känna människor just här nere i denna lilla stad.
Just det också att min sambo jobbar som han gör så har man inte den sociala biten heller. Han är nästan aldrig hemma även om han är det kroppsligt. Ibland känns det lite som jag blivit avlämpad här åt mitt öde. Eller just nu känns det lite så. Tror mycket har med den långa vintern att göra också. Snö är mysigt i måttliga mängder.
Saknaden av mig är det lättaste att fixa. Men det har också lite med just ensamheten att göra. SKa iallafall klippa mig när jag får ersättning igen =o) Ska bli så skönt. Men ensamheten ändras ju inte för det. =o/ Tyvärr är inte jag den frammåt männsikan som många säkert tror men jag är egentligen välldigt blyg och avvaktar hellre än att tar första steget. Sen har man väl försökt ibland men märker själv att det är inte jag.
Det är synd för det är en hur mysig stad som helst och jag trivs bra i den fast jag saknar tryggheten att veta vart allt ligger och tryggheten hos min familj och släkt. <3
Just nu är en down period och jag hatar såna perioder. =O(
