Flerbarnsmorsan

Nu är jag på väg tillbaka känner jag. Det onda jag skrivit om förut är att jag känt mig världelös som mamma. Det har känts som det enda vi gjort är att bråkat. Spelar ingen roll vem av jäntorna det varit så har det varit höga röster. På kvällarna är det inte långt till tårar för man mår så dåligt över allt bråk. Vet inte alla tankar som flugit runt. Världelös förälder har jag känt mig som iallafall. Men nu känner jag lycka igen. Jag kan tänka tillbaka och känna att vafan tjaffsa vi om det för. Och varför bråka jag och cornelia när hon inte åt. Iof är det för jag är orolig. Hon är så liten och äter hon inte blir hon ju mindre. :( finns ju inget kvar av henne. Och upplevelsen att de bara lyssnar när man höjer rösten tog överhand. Dom lyssnar ju ännu mindre då. :op just det där att uppfostra barn är en utmaning. Speciellt när de är lika envisa som mor sin och har ett lika bra humör som henne. ;)