Flerbarnsmorsan

Känner mig lite nere. Känns lite som halva mitt liv har dött. Saken är den att djur står mig väldigt nära om hjärtat. Jag har alltid älskat djur. Sen jag var liten. När jag var liten drömde jag om en bondgård med många djur och att man skulle leva på det. Jag skulle vilja hitta en bonde och vara hur lycklig som helst. Så blev det dock inte. Men har ändå lyckats ha djur runt mig. Små husdjur finns. Men nu verkar det va slut med det. Jaha?! Man blir tydligen så bunden. När man ska åka på sem. Hmm hur många gånger har man varit på sem? Vi har definitivt inte råd med mer än en gång per år och svårt att hitta någon som kollar till dom en vecka om året? Sen va det. Orka? Men varför skaffa så många barn om man inte orkar? De är mer krävande än ett burdjur. Är ju ändå jag som är hemma och tar hand om djuren. Det är min hobby. Det är mitt sätt att hitta ny kraft. Barnen och djuren är min bekräftelse för mig att känna mig behövd. Precis som vissas är att jobba och försörja och på det sättet känna att de behövs. Jag älskar djur och kommer alltid att göra. Oavsett hur många barn jag har och älskar kommer det alltid finnas plats för djur också. För efter barnen älskar jag djuren mer än något annat. De har en helande effekt på en. Väldigt bra för barn att växa upp med djur är det också. :)